Fredagen den 13e kan vara rätt dag ett bistert budskap. Ett sätt att göra det är att läsa European Energy Reviews “11 tips, trends and traps for 2012”. De är intressanta och tendensiösa eftersom tidningen lutar en hel del åt försörjningsindustrins bild. Man håller inte med om allt, men det är tankeväckande. Bland de 11 noteringarna/funderingarna finns t.ex. en om IEAs roll (tips nummer 3):

....upgrade the IEA into a truly international institution at the level of the IMF or the World Bank.

Men det verkligen tänkvärda och med mycken udd mot Europas alla politiker är tips nummer 10: "take energy efficiency seriously or forget it" Med utgångspunkt i den färdplan som presenterades för en tid sedan funderar man och avrundar med följande:

Another striking point of the Roadmap, which few have commented on, is the enormously optimistic assumptions that the Commission makes when it comes to energy efficiency. Even though the Roadmap assumes 1.7% per annum GDP growth, it still assumes that energy use in 2050 will be between 32% and 41% lower than in 2005. That is, in absolute terms! This obviously means that huge reductions in “energy intensity” will have to be made.

There is no historical precedent for such a feat. Yet the Roadmap does not supply a detailed analysis how this can be done. Malcolm Keay of the Oxford Institute for Energy Studies recently published a thoughtful paper entitled Energy Efficiency, Should we take it seriously? The answer is: it should be taken much, much more seriously if the EU’s Energy Roadmap is to get anywhere near being realized. An Apollo programme for energy efficiency is the least Brussels can do!

Det Oxfordpapper som man hänvisar är om man så vill effektiviseringsskeptiskt men är just baserat på iakttagelser om hur effektiviseringen använts politiskt mera som smärtstillande (eller placebo) än som botemedel. Och den udd som riktas mot Bryssel är delvis felriktad. Det är de nationella politikerna som i denna fråga försöker desarmera de försök som Bryssel trots allt gör.

Detta år dras den igång av Villaägarna som undersökt vad det kostar att försörja en genomsnittskåk i olika geografiska belägenheter. Motsvarande studie för flerbostadsbebyggelse görs i den s.k. Nils Holgerssonutredningen och visar även den att problemet med ökningarna främst ligger på nätsidan.

Ämnet har fått förnyad aktualitet med de regler som gäller särskilt för distributionskostnaderna men det är inte nytt. På den tid som kommunerna var den enda ägaren av elnäten diskuterades alltid om priset var ett sätt att smygbeskatta invånarna. Idag finns det fler ägare och i den mån vissa av dem tar överpriser så hamnar pengarna åtminstone inte i den gemensamma kommunkassan.

För hushåll finns även en Europeisk prisjämförelse utförd av HEPI (se bild nedan) och som visar att åtminstone Stockholm ligger under Europasnittet alla kostnader inräknade och att det inte i första hand är skattesatsen som skiljer höga och låga priser åt.

Nu finns det ett botemedel som alla läsare av denna sida känner till, nämligen effektivare elanvändning. Vid fjolårets “prischock” kunde Energirådgivarna visa att stora summor, motsvarande 10% för en villa, kunde sparas med MYCKET enkla medel. Detta kan man göra i avvaktan på lämpliga tillfällen att göra något mera genomgripande som fordrar investeringar. Villaägarna har också noterat det senare och skriver:

Idag saknas ett stöd för energieffektiviserande åtgärder i småhus. Ett statligt finansiellt stöd till småhusägare som genomför energieffektiviserande åtgärder skulle höja takten i det energieffektiviserande arbetet, och styra över resurser även från småhusägarna själva till den typen av projekt. Ett riktat stöd till just energieffektiviseringar skulle leda till att fler småhusägare investerade i detta snarare än i andra tänkbara projekt på huset. Potentialen att spara energi är stor...

Nu kan man alltid ifrågasätta om man skall ha stöd för att genomföra något lönsamt. Men finansieringsstöd och rådgivning (t.ex. genom energideklarationer) skulle göra god nytta. Och hjälp av kunniga företag t.ex. från EEF!

Euractiv frågar i slutet av en artikel, där man diskuterar svårigheterna och motståndet mot EUs nya direktivförslag, vem som skall betala för det man sparar. Frågan är fånig eftersom ingen betalar för sparandet. Det är finansieringen som är problemet. Sparmöjligheterna finns men utnyttjas inte av brist på resurser. Eller som det heter i ordspråket: “När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked”. Det gäller att få tag på en sked.

Därför är en liten skrift från Green Alliance i England intressant. De diskuterar bl.a. hur användare reagerar ställda inför en ett i deras ögon diffust förslag att minska sin energianvändning (beteendeekonomi!). Green Alliance ställer frågan: “Vita certifikat eller inmatningstariffer för effektivisering?” Och svarar att inmatningstraiffer kan vara ett intressant alternativ.

I realiteten innebär det nog mest att de vill att aggregerade effektiviseringsåtgärder skall kunna konkurrera med tillförsel i en sorts “integrerad resursplanering”. Det skulle man ju kunna göra även med certifikat där vita ställs mot gröna och där de billigaste borde vinna, d.v.s. de vita. 

USAs energidepartement har låtit göra en global studie över hur man bäst hanterar intermittent förnybar energi, särskilt vind, i energisystemet. Rapporten, Strategies and Decision Support Systems for Integrating Variable Energy Resources in Control Centers for Reliable Grid Operations, är mycket omfattande. Den innehåller erfarenheter från 18 länder och täcker över 70% av den installerade vindkraften i världen.

Den visar bl.a. att man måste ha en mycket större andel aktiva effektiviseringsåtgärder, t.ex. med hjälp av applikationer för smarta nät i systemet, se bild 1 nedan. Behovet av Demand Response (DR), lastsyrning, är stort vilket också noterats i arbetena som gjorts av IEA DSM-Programme, se bild 2 nedan.

Tyvärr är Sverige ett U-land när det gäller Demand Response. Möjligen skulle vi kunna få någon hjälp från författaren till USA-rapporten, Dr Lawrence Jones, eftersom han talar svenska sedan sin utbildningstid på KTH. 

BILD 1
--------------------

BILD 2

I mellandagarna kunde radion meddela att julledigheten inte är lönsam. Produktionsbortfallet för klämdagar och röda dagar är i storleksordningen 4-5 miljarder per dag eller mer enligt Svenskt Näringsliv. Utan större ansträngning kan man gissa att semestern inte heller är någon vidare bra affär. Att bjuda hem folk på fest visar bara bristande medvetenhet om kostnadseffektivitet. Om de inte bjuder tillbaka förstås och helst lite finare/dyrare, men då är det de som är lite bakom flötet.

Det måste vara sådana tankar som ligger bakom de utredningar som ständigt görs av departement och myndigheter för att visa att energieffektivisering inte är lönsam. Varje åtgärd för att minska energianvändningen skall nämligen betala sig själv genom de pengar som sparas på energin. Och när folk inte gör uppenbart lönsamma åtgärder så försvaras det med att man har “preferenser” för energislöseri. Så, som det heter på engelska, "You are damned if you do and you are damned if you don’t”. Uttrycket finns på svenska också men då hänvisar det till kroppsdelar som man i väluppfostrade sammanhang inte talar om.

Och nu kommer ytterligare ett av dessa alster. Det handlar om hur Sverige skall kunna uppfylla direktivet om “Nära-Noll energi byggnader”. Näringsdepartementet har utrett frågan och kommit fram till att:

Bedömningen är att det kan vara tekniskt och ekonomiskt motiverat att tillämpningen av begreppet nära-nollenergibyggnad i Sverige framöver ska innebära en energianvändning som är lägre än de högsta nivåer för energianvändning per m2 som är tillåtna enligt energihushållningskraven i BBR 2012. I dag tillgängligt underlag utgör emellertid inte en grund för ytterligare skärpta energihushållningskrav.

Sveriges Centrum för Nollenergihus studerar det hela närmare och har redan kunnat konstatera att kalkylerna, som utredningen brottas med, lika väl lånar sig till den motsatta slutsatsen. Kan det vara som med julafton? Tar man bort den så slipper man produktionsbortfallet för den dagen, men utan julafton blir det ingen julhandel som i sig motiverar produktion? Att spara på ändliga resurser kan ju ha fördelar som inte i varje ögonblick låter sig värderas i dagens penningvärde.

God fortsättning på er annars!

"Avregleringen lanserades som ett sätt att genom konkurrens minska kostnaderna för kunderna. Detta har inte inträffat och kunderna upplever inte bara att kostnaderna ökat med raketfart utan också att systemet blivit svåröverskådligt. Förr fick man en räkning som var svår att förstå. Nu får man ofta två som inte ens är jämförbara. Detta är inte rimligt i dessa tider när vi har kraftfullare datorer och affärssystem än någonsin tidigare. - En räkning – ett (rörligt) pris."

Så skrev Energirådgivarna, EnergiEffektiviseringsFöretagen och Naturskyddsföreningen i en gemensam skrift med åtta punkter för ett energismartare Sverige tidigare i år. Och nu har det hänt! Åtminstone delvis.

Energimarknadsinspektionen meddelar att detta med en räkning nu skall bli verklighet. Och energiministern yvs (mer rätta) däröver:

Med en samlad faktura blir det också tydligare för dig som kund hur mycket den egna elförbrukningen sammantaget kostar vilket kan bidra till att fler väljer att effektivisera sin elförbrukning. Det är positivt både för privatekonomin och miljön, säger it- och energiminister Anna-Karin Hatt.

Men det förefaller något märkligt att det är elhandlaren och inte nätägaren som skall vara den kommunicerande länken till kunden. Det som nyligen hänt hos ett av dessa företag med miljardsvindel borde väl stämma till eftertanke om vem som är stabilaste partnern. Och nätägaren är den som står kunden närmast.

Det kan ju ministern ta en titt på och ändra. Sedan kan hon ta itu med den andra delen - priset! Men ta för all del julledigt först!
God Jul på er alla!

Hoppas att denna milda blasfemi kan tolereras. Men det ser plötsligt ut som om den nyligen presenterade färdplanen för energisamhället 2050 kan skapa framkomstmöjlighet för ett (inte alltför stukat) direktiv om effektivisering. I likhet med den observation som miljöministern har gjort, nämligen att om man har satt ett högt mål i avlägsen tid så måste man också skapa en trovärdig väg att komma dit.

Det är Euractiv som intervjuat och funderat kring ämnet. Och även om en luttrad bedömare konstaterar att det gått mode i att göra färdplaner som är till intet förpliktigande så noterar en annan:

Primary energy demand is expected to drop in a range of 16% to 20% by 2030 and 32% to 41% by 2050 as compared to peaks in 2005-2006. “This can only be achieved through energy savings and that puts the stakes high on the Energy Efficiency Directive"

Men tidtabellen är snäv
* 20 Dec. 2011: European Parliament to present its compromise proposal on the EED proposal in the ENVI committee
* 1 Jan. 2012: Denmark takes over presidency of the EU
* 24 Jan. 2012: Vote on EED scheduled in the ITRE (Industry Research and Energy) committee of the European Parliament
* Jan.- Feb. 2012: Trialogue between Council, European Commission and European Parliament begins.

Miljöministern må ha studerat Karin Boye när hon konstaterar:

Det märkliga är att vi har satt tre stycken rätt tuffa mål i Sverige; vi ska dra ner utsläppen med fyrtio procent till 2020, vi ska ha en fossilfri fordonsflotta till 2030, och vi ska vara nettoneutrala 2050, men det är ingen som har funderat över vägen dit.

Hon har ju rätt i att det är lätt att formulera mål i synnerhet om de är avlägsna i tiden. Rapporten om att Sveriges utsläpp ökar dramatiskt understryker behovet av väg när målet är satt. Hennes plan förefaller emellertid onödigt avgränsade till enbart de delar som faller under henens eget departement även om energin nämns. Det är ju när det gäller energifrågorna som de mest flagranta övertrampen gjorts både vad avser sättet att formulera mål och vad gäller sättet att uppnå dem.

Ett tips till de båda berörda ministrarna kunde vara att de övar sig på att arbeta för att energieffektiviseringsdirektivet både genomförs och gärna skärps. Det vore ett bra steg på vägen.

Hamlets klagan “Ur led är tiden, ve att jag föddes att vrida den rätt igen” kan väl sägas gälla energieffektiva lampor också?  Kompaktlysrören är inte den ideala lösningen och därför hoppas många på lysdioderna istället, d.v.s. LED-lamporna. EU-kommissionen vill se dem snabbare in på marknaden och lanserar en konsultation till den 29 februari 2012 för att förbereda sina initiativ.

LED-lamporna har i några fall givit störningar på elnätet och vissa har därför förbjudits, men de har i vart fall inga (kända) kemiska nackdelar som CFL kan ha.

HSB har redan tagit detta med LED till sig och applicerar dem med eftertanke och omsorg julen till ära.

EU-kommissionen har nu kommit med sin färdplan till 2050 vad avser energi. Den siktar till att växthusgaserna år 2050 skall ha minskat med 85-90% jämfört med 1990 och man arbetar därför med ett antal olika scenarier (se bild nedan, graph 1). Gemensamt för dem är att man sätter stort hopp till energieffektivisering. Användningen skall ha minskat med c:a 40% jämfört med 2005 (se bild nedan, graph 3).

Planen har många intressanta vinklingar. Det vanliga intresset för denna typ av studier brukar gälla huruvida det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart och planen konstaterar ganska lakoniskt i sin impact assessment att det är det. Med olika typer av energitillförsel utan att någon av dem innebär några större ekonomiska problem.

Självklart uppstår den vanliga liturgiska växelsången mellan intressegrupper om beräkningarnas antaganden och slutsatser men man borde kunna hyfsa den diskussionen till att istället handla om på vilket sätt vi vill skapa framtiden utan att skrämma varandra med ekonomisk ruin. Vilket även Greenpeace tycks mena. European Environemental Bureau lyfter dock ett varningens finger för överexploatering av biomassa. Planen drar en liten lans för kärnkraften, men det verkar närmast vara pliktskyldigt.

En klar slutsats är att vår energiframtid kommer att vara mycket mera elektrifierad och denna elektricitet kommer från många håll. Det är därför intressant och viktigt att en av rubrikerna i planen lyder “Rethinking Energy Markets” där man diskuterar kostnadsstrukturens betydelse för det system som vi har att hantera elmarknaden. Hur gör vi när en stor mängd av elen kommer från källor med hög kapitalkostnad och låg rörlig? Kan marginalpriset då förväntas täcka kapitalkostnaderna? Och hur får vi ihop alla delarna med baskraft, intermittent kraft och inte minst laststyrning (demand response)? Något av svaren i den senare frågan finns hos IEA DSM-Programmets projekt om kraftintegration.

Men utan varje tvekan så är den stora utmaningen att få energieffektiviseringen på plats. Vi tar den!

------------------------------------

Holland och Danmark är modell för en studie som undersöker vad som skulle hända om Europas befolkning ersatte en del av sina bilresor med cykelturer. Och det skulle betyda en hel del. Om vi alla cyklade lika mycket som Danskarna skulle vi minska koldioxidutsläppen med 15% för transportsektorn till 2050. Studien verkar mycket noggrann och tar även hänsyn till att vi äter lite mera för att orka med cyklandet.

Nu kan det ju ha naturliga geografiska orsaker att just Danskar och Holländare cyklar mer än vi andra. Österrikare och Norrmän kan ju ha det lite värre p.g.a. det kuperade landskapet. Men studien har också kollat att det går lika bra utsläppsmässigt om man har elcyklar för att kompensera i stigningarna. Så det finns ingen ursäkt att låta bli!

Visst kunde det vara politiskt möjligt att verka för ökat cyklande. För några år sedan var det en Dansk komiker, Jakob Haugård, som gick till val på en slogan om ökad medvind för cyklister! Han blev vald, men lär ha givit upp sin politikerbana efter en mandatperiod. Folketinget var ingen stand-up comedy precis. Och medvind är kanske lite ensidigt, om man så säger. Man skall ju sedan cykla tillbaka hem också. Recycling som det heter på engelska! 

Även om det inte var vad som borde ha hänt och även om detaljerna ger många tolkningsmöjligheter så har något viktigt hänt. Ty när nu Kanada meddelar att de har för avsikt att dra sig ur så säger Kina att det är en befängd handling som bör fördömas.

Och nog förefaller det kortsiktigt alltid. Kanada må ha stora tillgångar när det gäller fossilbränslen, men de är allt annat än lätta att utvinna, tjärsand och skiffergas. Ökade världsmarknadspriser på dessa produkter under ett par år kommer att locka till utvinning, men om nu alla andra länder tar sig samman till ett Kyoto-avtal 2.0 så kan det bli en kortvarig lycka. Och om majoriteten av länderna reagerar som Kina så lär ju inte heller det vara bra för vare sig anseende eller handel.

Så låt oss hoppas att Kinas reaktion tyder på att något viktigt hänt i världsledarnas attityder och vilja till att stoppa klimathotet. 

“Resource efficiency is not a choice, it is inevitable” säger EUs miljökommissionär Janez Potocnik, när han i ett tal förbereder och presenterar ett initiativ på området resurshushållning. I sammanhanget är det värt att notera att energi är bara en del. Det gäller lika mycket eller mera vatten och råvaror. Potocnik nämner också att flera av de snabbväxande ekonomierna som Europa skall tävla med är bättre på området:

"They have understood that the global mega-trend is sustainability and this is future profit, and they have less lock-ins."

Europaparlamentet har också börjat förbereda sig för en kommande färdplan för resurseffektivitet och uttalar sig nästan förväntansfullt.

The Parliament should emphasize the sense of urgency of resource efficiency. We simply cannot afford to underestimate the crucial role scarcity of resources will play for our future well-being. Therefore we should further develop the strategy both at EU and, crucially, at Member State level and consistently integrate resource efficiency into other policies.

Så Bryssels är på G men sedan gäller det hur medlemsländerna tacklar frågan och det är väl där vi har “inlåsningarna” som Potocnik talar om. Inte bara i infrastrukturen utan ännu mer i tanken.

FN proklamerar 2012 som energiår kallat “Sustainable Energy for all”. Men blir det mer än ett ljus i mörkret - lite rart och snabbt passerat med fromma förhoppningar - precis som Lucia?

Och hur mycket vi än talar om uthållig energitillförsel så börjar det med effektivare energianvändning. Varför skall vi bygga ut förnybar energi för att försörja energislöseri? FNs satsning är i hög grad inriktad på U-länderna och inte minst på de 1,3 milliarder människor som saknar tillgång till el. Vad de behöver är effektivare teknik som inte fordrar så omfattande tillförsel. Och det kan de få om vi i I-länderna använder snålare teknik så att den görs billigare och överkomlig även för dem som har mindre resurser.

DN lägger i sin kommentar till Durbanmötet ut dimridåer på temat att Sverige inte skall gå först. Om alla skall gå någonstans så kan vi inte stå och vänta på de andra. Och att alla behöver börja gå nu illustreras av IEA i bilden nedan. Effektiviseringen är prioriterad och det gäller även Sverige vars elanvändning är en del av världsmarknadens.

Då verkar förslaget på SvDs Brännpunkt från professorerna Linnér och Rayner att skapa investeringsmål för förnybar energiteknik mycket mera realistiskt och spännande. Förslaget är dessutom väl fotat i IEAs analys och det skall bara påminnas om att effektiviseringen måste ingå. Dessutom finns bra IEA-modeller (creating_markets2003.pdf) för hur man med sådan inriktning skall kunna lyckas med uppgiften att skapa globala teknikskiften.