Var och en av oss svenskar bokförs idag för utsläpp av växthusgaser motsvarande 6 ton koldioxid per år. Om några decennier måste vi (och resten av världens befolkning) vara nere under 1 ton. Det är lägre än Kongo som idag intar plats 142 på en lista med 206 länder. Till stor del kan vi klara detta genom att byta till en annorlunda teknik och genom att ta ställning till vad vi verkligen behöver för att leva ett gott liv, men när skall vi börja?

Några brukar hävda att vi skall ta det lugnt och se tiden an
* därför att tekniken blir bättre senare (och billigare),
* därför att vi ännu inte vet klimateffekternas verkliga omfattning,
* därför att vi inte skall gå först för då blir det för dyrt
* därför att vi kan köpa utsläppsminskningar från andra länder där det är billigare.

Just att köpa sig fri (tillfälligt) är bl.a. vad den svenska regeringen fastnat för. Det sägs att detta skulle vara billigare och därmed klok resursanvändning samtidigt som det innebär tekniköverföring till U-länder. Nu rapporteras i en studie av Michael Wara och David Victor från Stanford University att detta snarast är en illusion som den s.k CDM-mekanismen är utformad idag.

Stanfordrapporten visar bl.a. att populariteten i att använda CDM har våxt explosionsartat, men att t.ex effektivisering är en generande liten del (se bild nedan). Man säger också att åtgärderna blivit onödigt dyra och varit tveksamma ifråga om resultat. Deras slutsats är emellertid inte att metoden bör överges utan reformeras och att den inte är ett substitut för bindande mål och åtgärder på hemmaplan. Det är inte antingen-eller utan både-och.

Ett engelskt talesätt säger att: “Everything comes to him who waits”, men någon har påpekat att: “Everything comes faster to him who hustles while he waits”. Att anstränga sig under tiden man väntar kan aldrig vara fel!