Det borde väl inte ligga någon svårighet att avgöra var man bör börja ta itu med ett problem, nämligen i dess orsak. Utsläppen av växthusgaser har sin orsak i en energianvändning som är slösaktig men ändå inriktas lösningarna i det internationella arbetet i all huvudsak på verkan, nämligen i energiproducerande anläggningar. Vid end-of-pipe och t.o.m. bortom röret genom att ta hand on koldioxid från förbränningen och försöka lagra den i jordens innandömen. Det är förståeligt att man gör så eftersom det är enklare att komma åt “röret” i energianläggningarna men knappast den rätta ansatsen för en långsiktigt hållbar lösning. Och borde inte Sverige med sina erfarenheter från projekt i Baltikum bygga vidare på dessa?

De erfarenheterna finns samlade i följande tabell som dock inte fullt ut redovisar att de högre kostnaderna föe effektiviseringsprojekten i stor utsträckning berodde på att marknaderna för bygg- och installation i dessa länder, efter murens fall, var “problematiska” för att uttrycka det milt. Dessutom fanns en nedåtgående trend i kostnaderna genom att man lärde sig under resans gång.