Hur går det med alla spännande framtidsvisioner om uthålliga nya städer? Det verkar mest bli ritbordsprodukter - åtminstone om de skall ligga i Kina. Ett av projekten, Dongtan, har fastnat i någons sorts labyrint dit de letts av korrupta politiker. Svenska intressen är inblandade i ett annat, Tangshan, som fortfarande tycks ha framtiden i behåll.

Synd på goda idéer att de inte realiseras. Vi behöver visioner som man kan ta på. Men var ligger problemet? Är det att visionerna är alltför visionära, är det kriserna, är det korruption i största allmänhet, eller är det (i de här fallen) att Kina är “speciellt”? Förblir våra Shangri-la’s alltid ouppnåeliga? Eller är det bara så att våra blickar och tankar lätt leds till det spännande nya så att vi glömmer det näraliggande och enkla?