I spelet kring klimatfrågorna hävdas från vissa håll, och med stor ihärdighet, att kärnkraften skulle vara lösningen. Ett synsätt som dock på förtjänstfullt sätt bemötts av Christian Azar. Frågan är om de som för fram kärnkraften i de politiska sammanhangen inte främst gör det som plakatpolitik i förhoppningen att många väljare inte orkar sätta sig in i sakfrågan utan bara hör ett “lösenord” som de känner igen. Ny kärnkraft är sannerligen varken billig eller särskilt populär även om många kan fås att “välja” den i desperation när inget annat förefaller stå till buds.

Effektivisering och utnyttjande av fjärrvärmens kraftvärmeunderlag är väsentligt billigare och har en enorm potential. Argumentet att “...svensk kärnkraft är den mest kraftfulla insatsen vi kan göra för att befria atmosfären från växthusgaser”, som ofta upprepas av en ledande morgontidning, är taget ur luften. Det som ny svensk kärnkraft skulle kunna vara bra till är att förebygga snarare än befria. Den skulle kunna (observera konjunktiv):

1. Hindra att framtida kraftutbyggnad skulle ske med koldioxidemitterande bränslen, vilket förefaller osannolikt i all synnerhet som effektivisering, kraftvärme och elvärmekonvertering är mera effektivt och lönsamt
2. Ta bort fossilbränslen från transporterna förutsatt att vi får tillräckligt många och tillräckligt bra “plug-in hybrids”. Detta är en intressant möjlighet men dessa kan inte “intecknas” ännu och frågan om andra drivmedel är inte avgjord.
3. Tränga undan fossilbaserad kraftproduktion i andra länder. Detta är också en möjlighet, men i så fall bör kärnkraftsproduktionen lokaliseras dit och inte hit.

Det vore synd om man genom att mana fram gamla spöken (kärnkraft eller undergång) och förse dem med modern skrud (klimatargument) hindrade oss från att ta till de bättre lösningarna.