OECD:s miljörapport som sträcker sig till 2030 gör samma bedömning som Stern-rapporten, d.v.s. att det vi måste göra är ekonomiskt överkomligt men att passivitet leder till katastrofala kostnader. Så om plånboken själv får välja är det inget snack. Vi måste betala lite nu för att inte behöva betala mycket mer senare.

Tyvärr argumenterar alltför många som om valet inte stod mellan två olika framtider utan som om vårt sätt att leva just nu kan fortsätt i all evighet. Men som det heter i arméns gamla befälsinstruktion: “Obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att fatta beslut ligger en chef mera till last än misstag ifråga om val av medel”.

Om de bara bläddrar i sammanfattningen till OECD-rapporten finner de illustrationer som kanske kan stämma till eftertanke. Ifråga om klimatfrågorna syns inga förmildrande omständigheter (se bild). Och om vi skall åstadkomma minskningarna så berörs alla. Rik som fattig. De länder från vilka vi antas kunna köpa billiga åtgärder skall, trots sitt uppdämda “konsumtionsbehov”, också minska sina utsläpp. De behöver säkert både teknisk och ekonomisk hjälp med det och vi kan t.o.m. tjäna på att sälja vårt kunnande och våra produkter i den processen, men hur mycket kan de sälja av sina “rättigheter” till utsläpp?