Det låter fint. En Europeisk energiteknikplan, visst behövs det, men på vilka villkor? Skall det vara en “low-carbon plan” (som ger mängder av kärnkraft och fossileldning med koldioxidinfångning) eller en “sustainability plan” som satsar på effektivisering och förnybar energi. Skall det vara en I-landsplan med storskalig teknik som av säkerhetsskäl bara kan vara tillgänglig för goda länder som inte sprider t.ex. kärnvapenteknik och avfall: Eller skall det vara en plan med teknik som kan mångfaldigas och användas både av “goda och onda” länder?

Frågan blir naturlig efter att man tittat in i de kortfattade dokument som följer med EU-paketet och sedan börjar se på vad de baserats.

Vätgasscenariot man arbetar med kommer att innebära mer än en fördubbling av kärnkraftanvändningen (se nedan)!!

Det verkar som om teknikplanen mera styrdes av en teknik-fascination än av en hållbarhetsvision. Och mer av en önskan att vi skall få behålla vår barndomsdröm om ett samhälle med överflöd än att vi skulle fundera över hur HELA världens befolkning skall få det drägligt.

För att få ett bättre sammanhang i synen på teknik OCH samhälle bör man snarare ta utgångspunkt i den Delphi-studie som gjordes för Europas energiteknik för några år sedan. En av de saker man gjorde där vara att angelägenhetsgradera teknikuppgifterna efter deras risker och grad av kontroversialitet (se kapitel 7). En nyttig övning!

I TV i måndags tittade en av BP:s chefer troskyldigt in i kameran och sade att det tyvärr inte fanns några “business models” för att få företag att sälja mindre av skadliga produkter. Visst har han rätt, men då får vi väl utveckla sådana då!  Tillväxt kan i rimlighetens namn inte innebära att vi skall balansera på ruinens brant, utan den omprövning som Stefan Edman och Anders Wijkman efterlyser och att se det globala perspektivet som Joseph Stiglitz skriver om.